Señor Perigrino av Cecilia Samartin

Den 1 december träffades Bokfikarna igen för att äta gott, och prata om en bok förstås. Och dessutom hade vi nöjet att välkomna en ny medlem. Välkommen I!

Vi åt en underbar libanesisk brunchbuffé på Laziza i Malmö och upplevelsen blev ännu bättre av att N kunde guida oss genom maten och förklara hur man skulle kombinera maten för att få det på äkta libanesiskt vis (och att pepparkakor inte är särskilt typiskt för Libanon, men så i adventstider tyckte jag att det var ett trevligt inslag i den libanesiska buffén i alla fall!).

En bra sak med Bokfikarna är att det inte är hela världen om man inte har hunnit läsa hela boken till träffen. Visst blir det kanske lite tråkigt för de som faktiskt har gjort det och som måste passa sin tunga för att inte avslöja slutet för de andra, men det är inte så att vi får brist på samtalsämnen även om vi inte kan diskutera hela boken. 

När vi gled ifrån bokpratet den här gången hamnade vi i diskussioner om prioriteringar i livet, om stress och att leva enkelt, och om relationen mellan (vuxna) barn och föräldrar. Ibland märks det att vi är i olika faser i livet och att vi har en hel del erfarenheter att byta med varandra, och det gör våra träffar extra givande.

Boken som vi hade läst (eller i alla fall hade börjat läsa) till den här träffen var Señor Perigrino av Cecilia Samartin. En läsvärd bok som skildrade två personers liv, upplevelser och mötet mellan dem på ett fint sätt. Flera av de böcker vi har läst i Bokfikarna har varit sådana böcker; böcker som berör. De kanske inte hade gjort sig så bra som typiska förutsägbara Hollywood-filmer, men det är just det som är det fina med de här böckerna - lugna skildringar av människoöden som gör det mycket lättare att uppskatta sitt eget liv och de många saker som faktiskt går att glädja sig åt i vardagen.